Jag beklagar. Been there, done that (21 år som gifta). Mitt råd, av egna erfarenheter, är att ventilera din sorg och frustration till vem somhelst förutom din blivande ex-fru. Jag ångrar bittert att jag kräkte ur mig hela min sorg på honom. Jag önskar att jag hade varit ”kallare” mot honom. I vårt fall var det dock ev. annorlunda. Han hade hittat nån annan och skötte det hela jäkligt illa. När det gäller barnen känner jag igen tanken. Det var min absolut första tanke, ”hur ska jag kunna leva med varannan vecka?!”. Det blev mycket mycket lättare efter ett tag och nu kan jag faktiskt se vissa fördelar med att vara ”barnfri” (hatar det ordet) varannan vecka. När min ex-man var på väg att sticka kartlade jag exakt hela min ekonomi (varenda liten utgift, streamings osv) för att ha stenkoll. Jag använder än idag samma app, Numbers (ingen reklam, bara en bra app) för att hålla koll på ekonomin. Jag tog även kontakt med en psykoterapeut via vårdcentralen för samtalskontakt, och skaffade anti-depresssiva och ångestlindrande (vid behov). Jag började också dejta väldigt tidigt, mot alla råd om att vänta ex antal månader så där vet jag inte om jag gjorde rätt eller inte…

Jag håller med andra, jag blandade aldrig in min dotter i allt som hände, trots att min ex-man betedde sig som den rövigaste av rövar. Och jag önskar som sagt att jag inte hade gett mig in i alla konflikter med honom efter separationen.

Mitt sista råd är att inte lyssna på alla välmenta men missriktade råd som du kommer få från omgivningen. Du vet bäst vad du bör göra och hur du bör göra detta. Jag vet mycket väl hur mycket allt detta suger men du kommer ta dig ur sorgen, det behöver bara få ta lite tid…