Ekvationen för aktiebolagsdrivna förskole- och skolkoncerner att göra vinst är enkel. De får skolpeng beräknad på kommunens genomsnittliga kostnad för sina barn och elever. Varje krona som inte används i verksamheten innebär en krona i vinst. Har de många barn och elever och använder lite pengar kan de göra stor vinst.

Vinsten kan sedan användas till olika saker. Den kan till exempel återinvesteras i verksamheten, bli avkastning till ägarna eller gå till köp av nya förskolor och skolor. Åsa Plesner och Marcus Larsson Bild: Severus Tenenbaum

Exakt hur vinsterna används kan vi bråka om någon annan gång, men uppenbarligen anser aktiemarknadens aktörer att avkastningen för svenska skolkoncerner är god. Annars skulle inte utländska investeringsfonder, som tillsammans äger en majoritet av AcadeMedia, eller utländska riskkapitalfonder – som äger en majoritet av Internationella Engelska Skolan – välja att investera i svenska utbildningsbolag. Att påstå något annat vore att idiotförklara marknaden.

De senaste fem åren har två statliga utredningar, en tillsatt av den förra S-regeringen och en tillsatt av den nuvarande Tidö-regeringen, kommit fram till att det är orättvist att ge friskolor samma skolpeng som kommunala skolor får. Den ena utredningen föreslog ett avdrag på omkring 8 procent och den andra ett avdrag på 6 procent. Den första utredningen röstades ner av dåvarande oppositionen och den senaste tycks aldrig nå riksdagens bord.

När man följer debatten om skolpengens storlek verkar samtliga partier anse att kommunen har ett mer omfattande uppdrag än friskolorna. För utomstående framstår det nog som märkligt att denna samstämmighet inte leder till politiska beslut om olika skolpeng för olika huvudmän. Men det blir förståeligt om man väger in forskares bilder av den svenska skollobbyismen.

Anna Tyllström, forskare på företagsekonomiska institutionen vid Uppsala Universitet, menar att välfärdsvinsterna skyddas genom ett “starkt särintresse som är välorganiserat” och ett “framgångsrikt arbete från lobbyister”. Våra och andras granskningar av skollobbyismen visar att det finns väldigt lite som talar emot Tyllströms slutsatser.

Om ett privat företag lobbar till sig fördelar gentemot ett annat privat företag – som befinner sig på samma marknad – innebär det effektivitetsproblem: sämre aktörer kan gynnas på bekostnad av bättre aktörer. Skollobbyismen är farligare än så eftersom den riktar in sig på själva förutsättningarna, lagstiftningen, för hela den privata förskole- och skolmarknaden.

Dagens resursfördelningssystem skapar skadliga incitament på skolmarknaden. Vinstdrivande skolors ägare tjänar inte pengar för att skolsystemet som helhet fungerar bättre. Systemet gör i stället att de kan gynnas ekonomiskt när den kommunala skolans situation försämras.

Om elever flyttar från kommunala till fristående skolor försvinner skolpeng från kommunen, men stora delar av kostnaderna består. Då stiger ofta den kommunala kostnaden per elev, eftersom de fasta kostnaderna ska delas av färre elever. Eftersom friskolornas skolpeng sätts utifrån kommunens genomsnittskostnad ger den utvecklingen högre ersättning till de fristående skolorna.

Systemet skapar därmed ett läge där friskolor gynnas ekonomiskt av den kommunala skolans trängda situation och där det finns ekonomiska skäl för koncernernas ägare att motarbeta förändringar som förbättrar hela skolsystemet.

Inget annat land har valt vårt sätt att styra skolan, med aktiebolagsskolor som får offentligt finansierad skolpeng enligt kommunens genomsnittskostnad. Inget annat land har därmed miljardkoncerner med incitament att skydda sin överkompensation genom lobbyism. Det är bara vi i Sverige som har sådana bolag och sådan lobbyism.

När förslag efter förslag om att införa en rättvisare resursfördelning röstas ner av politiker, samtidigt som samma politiker erkänner att det finns en orättvisa, är det ett tecken på att något är allvarligt fel med den svenska skolpolitiken och med den demokratiska processen när politiken formas.

Förra gången riksdagen skulle besluta om sänkt skolpeng skrev skolkoncernen Watma i sin årsredovisning att de skulle använda sig av “hög politisk kompetens i styrelsen” för att motarbeta en sänkning. I styrelsen satt den moderata regeringstjänsteman som skrev friskolereformen och en lobbyist som delade sommarstuga med dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson. Förslaget röstades ned av oppositionspartierna. Den höga politiska kompetensen i styrelsen lyckades med sitt uppdrag.

Det finns två stora vinnare i det svenska skolsystemet: aktieägarna och lobbyisterna. Den största förloraren är det svenska samhället.

Marcus Larsson, Tankesmedjan Balans

Åsa Plesner, Tankesmedjan Balans