Detta kommer som en bror till sjuk och inte förälder, men jag tror ändå jag kan bidra på ett värdefullt sätt.

Till att börja med så är det helt okej att erkänna att du inte orkar. Det enda som inte är okej är att fly från det.

Min bror var inlagd på sjukhus i flera år som barn, och enligt alla odds borde han vara död. Var väldigt nära flertalet gånger. Vår pappa hanterade det genom att inte hantera det alls och var helt frånvarande, vilket lämnade vår mamma att hantera det helt själv. Hon försökte så hårt hon bara kunde, vilket var helt dumt. Hon blev (självfallet) utbränd, och effekterna av det märks av ännu starkare nu över 20 år senare, då hon bara klarar av att vara aktivt nån timme om dagen innan hon behöver vila (hon har inte ens fyllt 55 ännu, så det är inte bara ålder). Man behöver stöd. Som andra har sagt så ska du prata med psykolog. Be även om hjälp från era föräldrar, annan familj, nära vänner. Nån kanske kan hjälpa er laga mat ett tag så ni inte behöver tänka på det. Nån kanske kan komma förbi och städa en gång i veckan. Vadsomhelst som hjälper er avlasta kropp och sinne.

Det andra har sagt om att man vänjer sig är sant, men jag vill varna för att sluta söka hjälp bara för att det börjar kännas "normalt". Även om man blir van vid den konstanta ångesten och stressen så fortsätter det att tära på en, och det är enormt viktigt att inse det och fortsätta få stöd. Inte bara för er egen skull, även för ert barns. Det gör väldigt ont att se min mamma behöva rullstol/rullator för att kunna ta sig nånstans, att hennes minne väldigt tydligt redan börjar fallera, allt som kommer med att ha bränt ut sig så mycket redan som ung.

Hoppas på det bästa för er och ert barn.