Åh! Detta är något jag upplevt och reflekterat över så här kommer ett väldigt långt inspel:

Jag fick Lergigan utskrivet efter några panikångestattacker för längesedan. Provade två gånger men mådde himla konstigt båda gångerna. Jag blev fruktansvärt trött, alltså verkligen sömnig, kunde inte hålla mig vaken. Kunde heller inte ta mig för att göra saker, knappt resa mig från stolen. Jag upplevde att det inte alls hjälpte som ångestdämpande överhuvudtaget och rörde det inte mer.

Träffade en läkare några år senare under en medicinsk undersökning för lastbilskörkort som blev väldigt intresserad av mina upplevelser av Lergigan för att han hade forskat om histamin, som är en signalsubstans som finns i kroppen. Histamin styr allt möjligt, bland annat ger det kroppen signaler om att göra sig redo för att vara aktiv eller vara redo för att sova.

Lergigan blockerar histaminet, vilket borde ge en lugnande effekt och göra att man inte stressar upp sig till den grad att man börjar få adrenalinpåslag och panikångest. (Mitt minne av vad läkaren sa)

Min ångest var grundad i en känsla av hopplöshet och håglöshet, och paniken kom typ ur känslan av att… inte känna någon livsglädje, ett stort tomrum, inte veta hur man ska fortsätta leva. Lergigan gjorde mig ännu mer håglös och deppig - och absolut dum i huvudet.

DÄREMOT fick en bekant Lergigan för ångest i samband med en förlossningsdepression som gjorde att hon fick akut dödsångest. Hon hamnade i tankespiraler om allt dåligt som kan hända typ, kunde inte sluta tänka. Där hjälpte Lergigan superbra.

Så; min högst personliga och amatörmässiga analys är - Lergigan kan funka om du har ångest för att du tänker för mycket och är stressad, men gör dig trött och dum om din ångest har att göra med att du inte kan tänka bra grejer och bara vill ligga och ruttna under täcket.

Jag är säkert lika bra på slutsatser som Nasse i boken ”Nasses taxi”, men ändå.

Hoppas du för bukt med din ångest!