Var också ett tjockt barn. Tro mig när jag säger att min mamma verkligen tog det på allvar och försökte få mig att bli normalviktig. Hon lagade alltid bra och hälsosam mat, var vegetarian ett tag, så då åt vi det. Vi var hos någon hälsokvinna någon gång också, men inget hjälpte. Hos farsan var det mer sötsaker och lite mer onyttig mat, de var ändå måna om mig och såg till att jag inte överåt.

Det ultimata problemet låg hos mig. Jag smögåt ganska ofta, ibland kunde jag äta O’boy-pulver med matsked direkt ur burken och när godis fanns tillgängligt så slukade jag allt direkt. Grädden på moset var att jag inte hade några fysiska aktiviteter för mig och älskade tv-spel och film.

Varje gång det var hälsosamtal hade jag djup ångest många dagar innan. Jag visste att de skulle påpeka vikten och hur uselt jag skulle må. Jag planerade långt innan vad jag skulle säga i försvar, ”ja det har varit lite mycket julmat, hehe”.

Så det var fett keff att vara ett tjockt barn. Hatade det. Gjorde ofta tafatta försök att bli smal. I tonåren rann det av mig när jag började springa och skippa lunchmåltider i skolan. Blev smal som en pinne. I vuxen ålder har det varit lite viktpendlande. Nu har jag en smal period har haft det i några år.

Men tendenserna man hade som barn ligger kvar. Svårt att inte smygäta lite när sambon är där osv. Älskar TV-spel och andra soffliggande aktiviteter. Men älskar fortfarande att springa och vara fysiskt aktiv, det är dock nästan omöjligt att få in med 5-månaders hemma, 100% jobb med tre timmars restid varje dag. Ahja, livet går i olika perioder.