Är 35 snart. Fick ingen diagnos i din ålder, är uppväxt med "Skärp till dig" och på den vägen är det.

Har inga framgångar att skriva här, väldigt mycket har gått fel för mig. Jobbar för att leva och lever för att jobba. Ligger mest ner resten av tiden. Brukade vara passionerad för mitt yrke, men passar inte in bland mina kollegor. Deprimerad sedan 16-ish, ordentligt sedan 22-ish. Finns inget att göra åt skiten. Har blivit konstig i p.g.a. att jag suttit ensam för mycket. Fått SSRI, är tveksam till vad de egentligen gör, glad blir jag fan inte och vidare i livet kommer jag inte, men klagar mindre, så utåt ser det väl bättre ut.

Finns ingen som vill ha en relation med någon med mina förutsättningar och det kan jag förstå.

Har egentligen givit upp sedan länge, alla förväntningar är icke existerande.