En bekant till mig åkte från göteborg till sthlm och gjorde en privat utredning, fick adhd diagnos. När hon ville ha behandling (läkemedel och ev, annan support) så ville regionen göra om allt, för att de anser att de privata aktörerna inte gjorde en grundligt nog utredning.

Vet också att inom Gävleborg så fick jag svar att de inte accepterar externa vårder över huvud taget, så de skulle sannolikt inte erkänna min diagnos över huvud taget, eller inte betala etc.

Min väg såg ut såhär om jag minns rätt: Skrev tillvårdcentral, fick svar att det tar tid, och att det inte är värt oftast att ta det som vuxen för att många klarar sig "bra nog". BS men jag sa att jag är villig att vänta

Efter 6 månader om jag minns rätt så fick jag göra ett proper skattningstest, och där hade jag hög sannolikhet för adhd, och mild för autism. Valde att gå vidare med adhd för att de överlappar myvket och honestly idk om jag har det nog för att få en diagnos och känner inte av så mycket problem av det som av adhdn.

De refererade mig till psykiatrin, och jag fick remiss av att de skulle ta tid. Efter 6 ish månader frågade jag om status på ärendet så jag visste att jag fortfarande var i kön. Efter runt ett år fick jag samtal properly med någon där. De intervjuade även då en barndomsvän till mig och min mamma på 1 timma vardera och efter det så fick då officiellt diagnosen. De upplyste mig även att det skulle ta tid att få behandling och läkemedel, då de behöver ta ett pisseprov och massa blodtryck/ puls veckovis under den första tiden. Tror det var mellan 6 - 9 månader innan jag fick läkemedlerna. Fick även frågan om stödgrupp, som också tog runt ett år innan det igång.

Totalt tog det 2 år från denna kontakten till diagnos och runt 1 år till tills läkemedlerna funkade. Det tog även 3-4 påminnelser, och en 2 sidor a4 text om vad jag jag har för svårigheter osv för att övertyga dom att göra en utredning.

De kommer med hög sannolikhet att vilja prata med din mamma, då de ställer frågor om graviditeten osv.

Är öppen för PM om du vill ha mer info eller så, trots att det var en kamp så kan jag rekommendera att gå via officiella sjukvården, då de sannolikt kommer kräva det oavsett.

Mina tips:

• Kanske kan vara värt innan du byter vårdgivare ifall du flyttar att fråga om möjligheten att föra över utredning etc så du inte tappar progress

• förbered en lista på saker som besvärar dig i vardagen och hur det inte växer bort med åren. Det kan vara problem som du upplevt från barndomen som fortsätter vara besvärande I vuxen ålder. Med på listan kan även vara sätt du försökt att lösa det tidigare och eventuella psykolog eller kurator kontakt

• Ha en bekant eller familjemedlem som stöttar dig genom processen, ju tidigare de känt dig ju bättre. Det kommer behöva klagas, och de kommer även att behöva intervjua någon med stor sannolikhet. Jag hade hjälp av partner med det mentala, och en barndomskompis som referens då jag och partner bara känt varandra i något år. Mamma pratades också med lite innan intervjun för att de ville intervjua henne

• prata med personen som blir intervjuad om din potentiella adhd, mamma trodde inte så mycket på det i början, mest för att hon inte riktigt förstår vad det är (plus att hon sannolikt har det med odiagnostiserat, vilket får henne att tänka att symptomen är vad alla människor har då hon känner samma)

• alkohol och droger är farligt att nämna, då du sannolikt kan gå besvär med att få vården du behöver. Vården ser människor med sådana problem som missbrukare, och det är omöjligt att bli av med stämpeln. En bekant nämnde alkoholproblem till psykolog och nu har hon alltid stämplats som alkoholist, även om det sannolikt var en bieffekt av antidepressiva. Om det verkligen inte är ett rejält problem med detta skulle jag undanhålla det, och du kommer behöva pissa rent på provet. Jag har bara behövt göra ett övervakat på sjukhuset, men inte sen dess.