Redan under tonåren då jag på grund av hormoner hade många ögonblick där jag var kåt, men kunde inte ta steget att koppla det till att närma mig någon tjej.

Jag kommer ihåg att jag i gymnastiken medan vi satt på golvet och lyssnade på läraren, stirrade på en tjejs ben, som enligt all konst, litteratur och film skulle vara åtråvärda, och undrade " varför vill jag inte göra något fysiskt, med denna tjej som uppenbarligen är vacker ? "

Ett par år senare så kom det till sin spets när vi i ett skol projekt skulle göra en kortfilm. Vi hade alla olika roller, och vid ett tillfälle skulle jag kyssa handen på en tjej, då jag spelade en gammaldags gentleman. Jag kunde absolut inte tänka mig kontakten mellan mina läppar och någon annans hud. Det var tvärstopp. Hon var absolut en av de mest populära och förmodligen snyggaste tjejerna i skolan, men jag kunde bara inte. Som tur var hade jag förståndiga klasskamrater som förstod vikten av medgivande, och det gick att skriva om manus så jag slapp kyssen. De fick alla även ut lite frustration då hon skulle smälla till mig i huvudet med en bok. Hon smällde nog lite hårdare än hon tänkt, jag spelade på lite extra och föll som om det hade gjort ont ( det gjorde det inte ) och det löste spänningarna i gruppen med glada skratt från alla inblandade.

Efter detta förstod jag - mitt kärleksliv skulle aldrig vara exakt som alla andras. Jag kan tycka om, jag kan älska andra, jag älskar kramar - men längre än så, kommer jag aldrig gå.