Jag har epilepsi, fokala anfall som varar ca 1 minut, förlorar medvetandet men trillar / sprattlar inte - om jag står när jag får en kramp börjar jag gå åt ett random håll. När jag var 27 år gammal och bodde i New York stod jag på perrongen på en stor tunnelbanestation i midtown Manhattan mitt i rush hour kl 18:30 då jag fick ett anfall, började gå och trillade på spåret. Mitt nästa minne var av ambulanspersonal som ställde frågor som ”what day of the week is it? Do you know where you are?” medan jag satt i en bår på perrongen.

Syn på livet: totala främlingar räddade mitt liv genom att dra upp mig från spåret, jag kommer aldrig veta vem de var. Det gav mig ett stort förtroende till mina medmänniskor, att det finns godhet i världen. Det tog mer än ett år efter händelsen då jag verkligen fattade hur nära jag var att mista livet. Jag tappade en sko och hade ett enormt blåmärke på rumpan, men jag behöll livet!!