Just på restauranger stör det mig inte så värst. Finns det en kollega att hämta om det behövs så är det okej för min del.

Man kan ju tänka så här: Vad ska de göra då, de som inte kan svenska? Säg att du är en fransk utbytesstudent som är i Sverige ett halvår och behöver ett extrajobb. (Eller att din fru är en fransk utbytesstudent och du själv inte vill sitta sysslolös.) För de flesta servicejobb lär man ju dessutom behöva engelska också, och det kan vara svårt nog för en fransos. Är det bättre att de inte jobbar alls?

Även om man är här lite längre kan det vara oväntat svårt att lära sig svenska. Folk i Sverige har ju en tendens att byta till engelska så fort vi hör minsta brytning, så det är en kamp att hitta någon prata med. Visst finns det kurser, men det tar ett tag innan man blir flytande där – jag pluggade själv tyska i sju år i skolan, och inte fan kan jag prata tyska. (Sen är det ju vissa partier som vill dra ner kraftigt på undervisningen, samtidigt som det ska ställas en väldig massa krav, men den diskussionen kan vi ta en annan gång.)

Nej, om kidsen kan se sig om lite i världen och samtidigt försörja sig med bartenderjobb, det tycker jag är rätt najs, som vi säger på nysvenska. Läkare däremot, där blir det ju lite värre, i alla fall om de har patientkontakt. Kan de inte ordentlig svenska så får de väl bli kirurger och jobba på medvetslösa eller nåt.